Dagen jag aldrig skulle komma, den kom - Snabbt dessutom.

Söndag den 26:e va som vilken dag som helst. Ja och Castor hade en slappdag och runt 20 tiden bestämde vi oss för att sova då vi båda va jätte trötta. På väg till sängen kom en kraftig värk och jag fick stanna upp en stund. Någon minut senare avtog den och jag trodde såklart att de inte va något mer med de utan gick och la mig i sängen och såg fram emot att få botat tröttheten. Max 2 minuter i sängen så kom de ytterligare en värk och då förstod jag att de va något på gång. Avvaktade lite och Castor började klocka värkarna som kom mellan 5 - 7 minuters mellanrum. De blev ett par vändor på toaletten då de tryckte på rätt kraftigt och där va de rätt behagligt att sitta mellan värkarna. Men när värkarna väl satte igång igen gick de inte sitta så jag ställde mig i duschen. Där stod jag i säkert 20 minuter medans Castor ringde förlossningen och kollade så att de fanns plats ifall vi behövde åka in snart. Plats fanns de men hon tyckte jag skulle avvakta så länge de gick. De va min enda tanke också, stanna hemma så länge de går för jag vill inte bli hemskickad. Men när klockan närmade sig 23 så fixade jag inte smärtan och vi begav oss mot förlossningen (Tur att BB-väskan va klar- inte)

På förlossningen möttes vi av en BM som gav mig dåliga vibbar och jag bad till gud att jag skulle slippa ha henne och den bönen hördes för sedan kom Susanne, en underbar människa!

Vi pratade lite och värkarna fortsatte komma och vi kopplade upp mig och kollade hur allt såg ut. Jag låg och våndades under dom 30 minuterna jag låg där i sängen och ville bara ställa mig upp. De kändes som jag låg där en evighet. Jag ville gå under jorden av smärtan och BM kollade om jag hade öppnat mig något och se vips de hade jag - 4 cm. De va dags att förflytta sig till rum 6 där Joline skulle komma till världen.

(Sista magbilden bf+9)

Inne på förlossningsalen fick jag testat lustgasen och tyckte inte den va nåt märkvärdigt utan mådde mest illa. Då hade jag ingen aning om att den skulle bli min bästa vän den natten. Värkarna blev allt mer intensiva och kom med ca 1 minuts mellan rum. Andades mig igenom dom och började fatta mer och mer tycke för lustgasen och illamåendet som kom i följd va värt de - tills jag kaskad kräktes. Men de kunde inte hjälpas, jag fixade inte att ta mig igenom värkarna utan. Smärtan fortsatte komma med ca 1 minuts mellan rum och de fanns ingen tid för vila mellan värkarna och denna intensivitet tog hårt på mig tidigt.

Smärtan blev om möjligt värre och värre och jag bad om att få EDA. Smärtan fick mig att kräkas så bortsett från bebis i magen så va jag helt tom. BM sa att så fort jag fått min bedövning skulle allt bli så mycke lättare och de skulle bli en ren befrielse. Vid 02 så kom läkaren och satte sprutan - nu va de bara att vänta.
Värkarna tilltog i styrka och fortfarande så hade jag inte mer än 1 minut att vila och hämta kraft. Väntan på att EDAN skulle kicka in den va i onödan. INGET hände och jag började tycka att kämpandet va förgäves. Läkaren kom tillbaka för att öka dosen med bedövning och jag fick nytt hopp, ännu en gång förgäves.



När klockan blev 05 var jag öppen 10 cm och jag ville verkligen ha ut henne för smärtan va outhärdlig. Vid denna tidpunkt tappas jag på urin och kräks återigen av den sjuka smärtan. Lustagsen gjorde ju sitt den också då jag vid denna tidpunkt legat med den varannan minut i ca 5 timmar. BM reagerade dom sista timmarna över hur länge  värkarna höll i sig och hur tätt dom kom och uppmanade mig att kämpa på trots att jag inte fick någon vila.
När klockan blir strax efter 05.30 börjar hoppet ännu en gång att lämna mig och jag får rådet att lägga mig på sidan med benet upp över ett benstöd då jag legat på rygg ända tills nu. Om de hade gjort ont tidigare var de inget emot vad som kom i denna ställning.
Där blev smärtan så påtaglig att jag kräktes mitt i en värk och jag kunde inte fokusera på något.
Efter ca 30 min klarnade jag till i huvudet och sa till Castor att detta kommer inte att gå. Något måste göras och de måste göras snabbt. Jag hade legat med värkar som kom med en minuts mellanrum sedan 23.30 och nu gav jag upp. BM pushade på och sa att de är klart jag fixar de men jag visste att om inget händer nu så ger jag upp. Gick återgå till ryggläge och BM undersökte mig och vad hände - Jo där var huvudet, redo att kika ut.
Någonting hände och jag fann en kraft som måste motsvara en superhjältes. Krystvärkarna började 06.15 och 3 krystvärkar 20 minuter senare föddes våran underbara dotter Joline
Castor va ett underbart stöd och utan hans stöttning hade jag aldrig fixat detta. Älskar er 2 så galet mycke!

Känslan är så obeskrivlig och alla ni som har eller kommer att uppleva detta är så lyckligt lottade♥

(Återkommer om neonatal upplevelsen och varför vi hamnade där)